Ett av målen som många har med sitt utbytesår är att skaffa inhemska vänner. Något som inte alltid är så lätt eftersom man befinner sig i ett främmande land där det är ett annat språk som talas och där de sociala reglerna som man själv vet om inte längre stämmer in. Tänkte därför ägna detta inlägg till att berätta om min upplevelse av att komma till Schweiz som en utomstående. Hur det går med att lära känna människorna här, hur det språkliga har fungerat samt ta upp det här med förutfattade meningar kring olika kulturer.
Innan jag åkte hit la jag nog ner mer tankekraft på hur jag skulle snåla mig genom ett år i ett av världens dyraste länder än fundera kring hur det skulle gå med att skaffa vänner. Kanske för att Schweiz är ett närliggande, europeiskt land som ändå kändes rätt familjär på något sätt. Hade dock hört en del från YFU om det här med "varma" och "kalla" kulturer, där de Nord- och Sydamerikanska länder hör till de varmare kulturerna för att det är relativt lätt och komma in vänskapskretsarna (sägs det i alla fall). De Europeiska länderna, samt Japan som ett extremfall, räknas som de kallare kulturerna.
För en utomstående som försöker smälta in i en ny kultur tror jag att svenskar och schweizare kan uppfattas som ganska lika. Om man drar en liknelse så är människorna här lite som kokosnötter, man måste knacka sig genom det hårda skalet för att verkligen lära känna dom. Till en början innebär detta att alltid, alltid, alltid vara den som tar första initiativet till att starta en konversation, föreslå att göra något ihop eller fråga om man får hänga med på saker. Inte alltid så lätt, men å andra sidan har man inte särskild mycket att förlora. Integritet är något man får lossa greppet om lite grann som utbytesstudent.
Efter att ha nött ner en bit av detta metaforiska kokosnötsskal går det enklare och enklare. Det tar sin tid men sedan uppstår små rutiner, skämt, förtroende - vänskap. Vill påminna om att allt detta sker på tyska eller schweizertyska vilket bromsar processen vad gällande att lära känna varandra lite. Ska förklara mer kring det språkliga senare.
Tre månader in i mitt utbytesår har jag i alla fall en handfull med personer som jag kallar mina vänner. Några som alltid försöker hitta tid bland alla deras prov och läxor för att umgås. Andra som jag inte träffar särskild mycket utanför skolan men som bidrar så oerhört mycket till att få mig på bättre humör en dålig dag. Vid flera tillfällen kan det kännas som om jag är lite av ett släp för dom, någon som ofta behöver en extra upprepning av vad som har sagts eller som i allmänhet inte alltid förstår vad som händer. Att de tar sig tiden att försöka korsa språk- och kulturbarriärer är därför något som minst sagt berör.
Till det lingvistiska: Att alla här talar både schweizertyska och högtyska tar hela kommunikations-dilemmat till en ny nivå. Skulle säga att jag numera förstår 80% av högtyskan och, beroende på samtalsämne, ca 40-60% av schweizertyskan. Enklast är det när konversationen enbart hålls mellan mig och en annan person, då talar den andra alltid högtyska och oftast lite långsammare och tydligare för att jag enklare ska kunna förstå. I gruppsammanhang där det dessutom är schweizertyska som talas kan det däremot gå lite fort fram.
De 4 år av skoltyska som jag hade innan jag kom hit kändes som en stor fördel, speciellt i början, för att komma in i vänskapskretsarna. Det minskade glappet på något sätt. I övrigt har jag märkt att schweizare oftast inte är särskild angelägna om att tala engelska trotts att många egentligen kan språket väldigt bra. Tror att det beror till stor del på att den engelska undervisningen i skolan lägger mycket vikt på petnoga grammatik och inte så mycket på övergripande användning av språket. Den lilla sidoeffekten av att alla pratar tyska med mig är dock att det har hänt ett och annat missförstånd, som tur är kan man åtminstone skratta åt mina misstag i efterhand.
Att förstå sig på en ny kultur och hur saker och ting fungerar i ett annat land är lite som att lära sig att gå på nytt. I början behöver man hålla någon i handen men med tid och övning så kommer man att kunna gå och springa på egna ben. Varje misstag och felsteg i allt man gör, i sociala sammanhang, i skolan eller i de enklaste av vardagssysslor, gör man sedan inte om. Människorna jag möter här som sedan fortsätter att finns med under min resas gång betyder därför en hel del. Mina schweiziska vänner, min värdfamilj och även andra utbytesstudenter. När jag hittar tiden ska jag ägna separata blogginlägg till att berätta mer om även dessa människor.
Tills dess får detta räcka så länge. Det må vara endast toppen av isberget men hoppas att ni fick lite av en inblick i hur jag har det i alla fall. Kram!