Precis som resten av världens befolkning så drabbade Covid-19 även oss utbytesstudenter. Måndag 16 mars kom beslutet från YFU Global Office att alla pågående utbytesprogram skulle avbrytas och alla utbytesstudenter behövde ta sig hem så fort som möjligt. Två dagar senare hann jag precis iväg från Schweiz innan landet gick i Lockdown. Att stanna i Schweiz under mina värdföräldrars privata ansvar var inte ett alternativ för mig. Det är konstiga tider för oss alla och hur mycket jag än tycker om min värdfamilj så skulle nog karantäntid i deras sällskap bli en väldigt stor belastning på vår relationen.
Det var väldigt synd att det blev ett sånt abrupt slut på mitt utbytesår precis när den höll på bli som bäst. Trots det så har de senaste 7 månaderna som jag har tillbringat i Schweiz varit bland de bästa och mest lärorika tiderna i mitt liv. Tänkte därför dela med mig några tankar och lärdomar som jag har fått med mig från min tid som utbytesstudent i ett av världens vackraste länder.
Ta vara på tiden. Lev i nuet. Fullt ut, 100%. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det förr, men ett utbytesår är som ett helt liv som man upplever under ett enda år. Vi alla vet att en dag så kommer vår tid i livet att ta slut och precis på samma sätt vet varje utbytesstudent att deras tid i värdlandet kommer att ta slut. Den här vetskapen fungerade som bränsle för mig att uppleva så mycket som möjligt. Vara öppen för förslag, kliva ut ur min comfort-zone, testa nya saker, träffa nya människor och inte minst att alltid visa tacksamhet till dem som hjälpte mig under min resas gång. Jag hade inget att förlora, och nu i efterhand är jag så glad att jag verkligen gjorde det mesta utav tiden som jag fick innan Corona-situationen i Schweiz eskalerade på vad som kändes som några få dagar.
Slutet av min tid i Schweiz kom så hastigt att jag knappt hann reflektera över vad som egentligen höll på hända. När beskedet kom om att jag behövde boka flyg, packa väskan och säga ett hastigt hejdå inom loppet av 48 timmar så kändes det helt ärligt som ett av de topp tre värsta dagarna i mitt liv. Det gör alltid ont att rycka upp rötterna och dra men att göra det på så kort varsel sved lite extra. När livet tog en hastig vändning blev det dock väldigt tydligt vilka av alla dom personer som jag hade lärt känna som verkligen brydde sig. Jag är så tacksam för att jag har haft turen att få träffa sådana vänner under min korta tid i Schweiz, och det är tack vare dom som ett av de topp tre värsta dagarna i mitt liv inte blev så olycklig som jag trodde att den skulle bli.
När det går dåligt så kommer det alltid att bli bättre igen. På ett av lägren som ordnades av YFU fick vi rita en linjediagram som skulle representera vårt välmående under tiden som vi hade varit på utbyte. Det är t ex ganska vanligt att grafen sjunker kring jultiderna eftersom det är oftast då man känner som mest hemlängtan. När jag ritade min graf kändes det hela ganska löjligt men bilden illustrerade ett viktigt budskap: varje nedgång följs alltid av en uppgång.
Jag var nog lite naiv när jag åkte på mitt utbytesår som trodde att livet skulle bli så mycket bättre och lättare när jag äntligen fick lämna mitt liv i Falun bakom mig. På bilderna ser utbytesstudenter alltid så lyckliga ut, omgivna av vänner från hela världen, i ett nytt och exotiskt land. Som allt annat i livet var det såklart bara toppen av isberget som man såg. Jag hade många motgångar under min tid Schweiz, jag fick kämpa för att få dom vännerna som jag fick och det var många gånger som jag kände mig malplacerad, otillräcklig och ensammast i världen. Känslor som vi alla får lite nu och då skulle jag ändå vilja påstå, men under ett utbytesår står du plötsligt där i en ny miljö utan någon eller någonting som känns bekant eller tröstande. Att åka/flytta själv till ett nytt land innebär att varje motgång kommer att kännas 10 gånger värre men vare lycklig stund kommer att kännas 100 gånger mer euforisk, och i slutändan är det dom lyckliga stunderna som vi kommer att minnas tillbaka på.
Ha inte bråttom. Strunt i vad samhällets norm säger att man ska ha gjort eller klarat av vid en specifik tid/ålder i livet. Jag valde att åka på utbytesår mellan tvåan och trean på gymnasiet och det är många som har frågat mig om det inte kommer att vara svårt att komma hem och se min gamla klass och majoriteten av mina vänner ta studenten och gå vidare till universitet eller skaffar jobb. Det är dock snarare tvärtom.
Tiden i Schweiz har varit ett år emellan livet. En paus ifrån studier och akademiska krav som har gett mig utrymme att enbart följa min intuition, upptäcka nya intressen och återuppta gamla hobbys. Det har gett mig tid att tänka. Över planer, drömmar, resor och studier. Jag har fått inspiration från nya omgivningar och nya människomöten. Det är lite av en gåva att ha fått tillfället att dra ner tempot och lära känna mig själv i ett av världens vackraste länder.
Att få komma hem är också en gåva i sig. Vi blir lite hemmablinda av att bo på ett och samma ställe en längre period. Dalarnas vidsträckta skogar har alltid varit en monoton kuliss under senare halvan av min uppväxt men sedan jag kom hem från mitt utbyte ser jag allt med lite annorlunda ögon. Det är något så oerhört fint med mil efter mil av djupgrön granskog som spricker upp här och var för en sjö eller äng kantad av faluröda hus och stugor. Det ersätter tyvärr inte alperna, men det är fint på sitt egna sätt.
Livet har varit både lättare och svårare sedan jag kom hem. Ur ett kulturellt perspektiv känns det som om jag kan sluta spänna en muskel som alltid har varit aktiv under tiden jag var i Schweiz. Här hemma kan språket, jag vet hur saker och ting fungerar, jag har min familj och mina vänner. Jag behöver inte kämpa för att skapa en plats åt mig själv eftersom jag redan har en plats att falla tillbaka i. Falun är sig själv likt, nästan lite för likt. Det är dock en stärkande känsla att veta att det finns en hel värld utanför gropen som sträcker sig mellan gruvan och hopptornen. Jag har dessutom bevisat för mig själv att jag klarar av att åka iväg, kasta mig ut i världen, och skapa mig ett nytt hem med hjälp av alla fantastiska och hjälpsamma människor som finns därute.
Jag saknar Schweiz, det gör jag. Jag saknar bergen, dom oräkneliga timmarna som jag spenderade på att åka tåg, att bada i floden och att cykla genom gamla stadsdelen i Aarau. Jag saknar mina schweiziska vänner, att promenera över kullen för att träffa min granne Elena och att sitta vid köksbordet och prata om allt möjligt med min värdmamma. Jag saknar känslan av stolthet och tillhörighet som jag fick av att kunna förstå och prata tyska och schweizertyska. Det gör ont i hjärtat att jag inte hade möjligheten att säga hejdå till mina utbytesstudents-kompisar innan vi alla skickades hem till våra respektive länder. Det krävs en gnutta galenskap för att dra iväg på ett utbytesår och där i Schweiz fann jag en grupp med likasinnade personer från världens alla hörn som jag kom att dela en oerhört stark gemenskap med. Den sortens samhörighet är nog inte någonting som man stöter på varje dag.
Min resa är dock inte slut än. Tack och lov är Schweiz bara 2,5 timmars flygtid bort och jag tvivlar inte på att jag kommer att åka tillbaka ett flertal gånger. Mina skidpjäxor står kvar hos min värdfamilj och väntar på att jag ska komma och hämta dom. Mina schweiziska vänner planerar på att komma och hälsa på här i Sverige och jag ser även fram emot att tågluffa genom Europa och besöka mina utbytesstudents-kompisar som bor nere på kontinenten.
De tre månader av mitt utbytesår som jag gick miste om är en tid som jag aldrig kommer att få tillbaka, men å andra sidan så har jag redan fått så oerhört mycket från de 7 månaderna som jag faktiskt fick spendera där. Schweiz gav mig sitt bästa och jag gav Schweiz mitt bästa. Istället för att säga ciao när jag flygplanet lyfte över alptopparna sa jag auf wiedersehen. Aldrig något annat än på återseende.
Till er som har läst och följt mig under min resas gång vill jag säga ett stort tack! Och till dem som funderar på att göra ett utbytesår, studera eller bo utomlands säger jag; ja, gör det. Du har allt att vinna och inget att förlora.
Kram! Lina